Gårdagen var riktigt, riktigt tung för mig, och min familj. Donna, en av familjens hundar fick en propp igår, och med en ålder på 12 år, och när hon redan var skröplig så var det inte mycket att göra.
På ett sätt är det lättare att acceptera detta när hon var så pass gammal, men man vänjer sig aldrig... Det är som om någon tar tag i mitt hjärta och bara sliter ut det. Fy fan.

Hon var väldigt stressad när vi var på Blå Stjärnan, och hennes andning var så himla rosslig. Hennes bakben kunde inte ens bära henne...

Donna har ändå funnits i mer än halva mitt liv. Hon har alltid varit ung i sinnet, spelar ingen roll om var 1 år eller 12 år, hon alltid älskat att busa och leka. Favoritleksaken var ett Knatte-mjukisdjur. Och hon älskade allt som hade med ost att göra! Ostriskakor, ostbågar, ostbollar, vanlig ost och brieost m.m.
Sedan ville hon aldrig att någon skulle vara ledsen. Om man grät så var alltid hon där, skällde lite och skulle slicka en i ansiktet...

Det som känns skönt ändå är att jag fick säga hejdå till henne. Hon fick en sista puss på kinden innan hon var borta...

Älskade, älskade gumman...