Sally "Speranza D'oro", 21 jan 1998- 25 jan 2008

Sally har funnits i mitt liv ända sedan jag gick i lågstadiet.
Som valp var hon väldigt busig och livfull, för att inte tala om söt! Hon har varit söt hela sitt liv, lika söt som sin mamma, Blondie. Hennes liv har verkligen varit händelserikt, hon har haft en strålande
karriär som kapplöpningshund, det lilla hon hade möjlighet att tävla och träna.
Hon har nämligen alltid varit väldigt skör och ömtålig. Hennes leder har intealltid klarat pressen, därför blev hon tidigt en hemmahund som fick slöa i soffan och busa hemma i hagen.
 
Hon har alltid varit svår med maten, därav har hon varit väldigt smal, men det var också så hon var byggd! Periodvis kunde hon äta hur mycket som helst, ibland ingenting, men hon kunde aldrig bli fet.

När vi fortfarande bodde på Göta, då var Sally drygt två år, så var pappa ute på promenad borta vid regementet, Bråt, med Sally och Donna (som vi också hade vid den tiden). Jag minns det som igår, när han kommer bärandes med Sally i famnen med andan i halsen.
Till en början förstår jag ingenting, ända tills jag tittar på Sally. Hon är helt blodig på ena benet. Det var mörkt ute, och från ingenstans kommer det en schäfer och bara anfaller Sally. Sally var i höglöp och detta var en hanhund! Det är fortfarande obegripligt i mina ögon.

Mamma och pappa var iallafall tvugna att fort få iväg Sally till Blå Stjärnan.
Hon kommer hem med en strut på huvudet, och ett dräneringsrör i låret. Såret var riktigt djupt. Det tog ett tag innan Sally hämtade sig, och hon gick ner mycket i vikt, så mycket så att man var rädd för att gå ut med henne, rädd för att folk skulle tro att vi inte gav henne någon mat.

Sedan Sally "pensionerades" från kapplöpningen, var hon "gammeltanten" hemma som höll koll på alla de andra hundarna. Hon var utan tvekan den mest intelligenta hunden jag någonsin träffat.

I fredags, när jag var ute med jobbet, ringde pappa. Konstigt tyckte jag, dom brukar oftast inte ringa på en fredagskväll.  "Jag har något tråkigt att berätta". "Sally är borta". Först var jag helt tyst. Jag var tvungen att upprepa orden i huvudet för att förstå innebörden. Sedan slog det mig som en fet jävla smäll i facet! Jag började storlipa. Det var inte på grund av alkoholen, jag var inte ens full. Åsa och Jenny gjorde sitt bästa för att trösta mig. Snälla ord som jag knappt ens hörde. Sally. Hon har varit med halva mitt liv! Borta? Det kändes bara så overkligt.

I min familj har vi alltid sett våra hundar som familjemedlemmar. Just därför var det ett hårt slag för oss. Dagen efter var jag vara tvungen att åka hem. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag har fortfarande inte fattat det.
Det känns som att hon bara är borta tillfälligt. Att hon kommer stå där och vifta på svansen nästa gång jag kommer hem. Det kommer aldrig bli så. Det är bara att inse. Även om det är svårt.

Mitt humör är verkligen som en bergochdalbana. Ostabilt. Ena stunden kan jag gråta floder, ena stunden tänker jag inte ens på det. Det är verkligen hemskt. Folk måste tro att jag är knäpp.

Nu ligger hon iallafall begravd på en vacker äng hemma. Där brukar det växa jättemycket påskliljor på våren och sommaren. Det är verkligen vackert där, och det vore inte mer än rätt, för hon var verkligen underbar.

Första inlägget år 2008. Har jag något smarrigt att berätta? Har det hunnit hända något kul ännu? Nja. Jag kan ju börja med att berätta att jag faktiskt, trots egna tveksamheter, har avlagt ett nyårslöfte. Det stavas k-ö-r-k-o-r-t. Eftersom jag nu har lagt ut det här, och även berättat det för vänner och bekanta, är det nästan ett måste att ta tag i det nu. Det var det som var min baktanke med det hela. Annars skulle jag väl aldrig få "tummen ur röva", som farmor skulle ha sagt. Och på tal om farmor, så har hon med ett finger i spelet. Haha, det lät lite fel kände jag. Nåja, det är i alla fall på det viset att jag har haft dåligt samvete den senaste tiden för att jag inte hälsat på så mycket som jag hade velat. Då tänkte jag att det kanske skulle bli oftare om jag hade körkort, och bil såklart, men det fixar ju sig.

2008 har bjudit på flera händelser, vet dock inte om jag vill kalla det ett löfte, det ska bara bli en vana är det tänkt. Det hela började med en "vit månad", alltså, inget godis, ingen läsk, inga kakor, inte ens om man går på kalas! Detta ska då gälla hela januari ut, sedan ska det bli ett "normalt" intag av socker. Det spårade allt ur ett tag där innan och efter jul.
En till grej är ju att jag har börjat på Friskis&Svettis. (Jag började iofs i december 2007, men nu tränar jag på allvar) Detta resulterar i träningsvärk på diverse  områden, idag är det benen, tack vare skivstångspasset igår kväll. Men det är grymt skönt att träna, kan inte tänka mig att inte träna nu. Imorgon är det innebandy med jobbet som gäller, en fin liten tradition som vi har här på Apoteket. Sedan blir det step på torsdag och lördag, inte helt fel.